Igelkottens elegans
”Madame Michel har igelkottens elegans: utåt är hon full av taggar, en riktig fästning, men min intuition säger mig att hon inombords är lika enkelt raffinerad som igelkotten, detta lilla djur som felaktigt uppfattas som slött och som är obevekligt enstörigt och otroligt elegant.”
-Paloma
Den ironiska elakheten genomsyrar romanen, och jag älskar det! Det går inte att med ord beskriva detta absolut oslagbara språkbruk. Därför innehåller detta inlägg lite fler citat än vad författarlagen egentligen tillåter.
”Glädjestrålande över sin upptäckt stod han där, den franska storföretagarelitens senaste uppstötning – i vars kretsar man enbart förökar sig genom belevade hickningar…”
”… och lider vissa självförpestande morgnar av en kadaverliknande andedräkt.”
Vi får träffa Renée Michel, portvakterskan som brinner för kultur och vackert språk men gör allt för att visa upp en fasad som obildad och trög. Hon låtsas vara en närmast oslagbar portvaktarkliché. ”… möjligen med undantag av kombinationen baguette plus svart basker.”
I samma byggnad som vår ”eleganta igelkott” lever Paloma. Hon är en överbegåvad tolvåring som vill begå självmord på sin födelsedag. Hon undrar varför man ska vara kvar i denna världen när man bara ”njuter via ombud”. Varför läser vi om äventyren istället för att uppleva dem?
Deras öden knyts samman på ett brilliant sätt när deras gemensamma intresse för japansk kultur plötsligt kommer dem närmare då Kakuro flyttar in…
Hela boken är uppbyggd av ganska korta kapitel där vi ömsom får träffa Renée ömsom Paloma. Att skilja på styckets huvudperson är en bagatell då typsnittet varierar beroende på vems huvud vi tillfälligt får besöka. Renées avsnitt är syrliga och fyllda av besk skepsis. Palomas är brådmogna, intelligenta men ändå lite barnsligare på grund av den mer naiva och moderna framtoningen. Likaså titlarna talar om vem vi har att göra med. Paloma skriver dagbok och haikudikter medan Renée tänker tillbaka.
”Om du glömmer framtiden
Går nuet
Förlorat”
”Hemma hos de rika är det rent, friskt och skinande blankt, och man slipper därför besväras av flugsmällor eller skämma ut sig offentligt.”
Det bästa med hela boken är ändå realismen som smyger sig på då och då. Vi får tillexempel reda på meningen med livet! Precis längst ned på sidan 249. Naturligtvis tänker jag inte skriva svaret här. Köp boken och kolla själv!
”Världen är en oåtkomlig realitet, som det vore meningslöst att försöka veta något om. Vad vet vi om världen? Ingenting. Eftersom all kunskap bara består av det reflexiva medvetandets självanalys kan världen dra åt fanders.”
Det sägs att vi faller för de böcker vi kan identifiera oss med. Det skulle mycket väl kunna vara en förklaring till varför jag flyttade fram Igelkottens elegans på biblan. Ta till exempel Renées teori om dagens akademiska uppsatser. Mina tankar går direkt till ”Han med stort S”. En lärare på litteraturvetenskapen som lyckades hitta sexuella anspelningar i vilken text som helst. ”...våldför sig på den bokstavliga betydelsen genom att vaska fram en undermening som författaren själv aldrig var medveten om…” Hur kan man annat än jubla inombords? Eller den här då: ”Jag hör inte till dem som bli hänryckta inför barn med Downs syndrom, som det hör till god ton att bli i min familj (…) de är handikappade men de är bedårande, så rörande tillgivna!” Min familj i ett nötskal. Dessutom håller jag fullständigt med om att ”Abbas korvbuss” faktiskt låter vansinnigt roligt!
Avslutningsvis vill jag hurra för översättaren som måste stött på en knivig situation eller två. Jag vill även applådera författarens lysande bildspråk där känslor blir duggregn och solsken. Likaså den påsmugna politiska törnen samt det underbart ironiska sättet att även få med Gud på ett hörn.
Här kommer mina favoritcitat. Read them and rejoice!
”Vem tror sig kunna
Framställa honung
Utan att dela binas öde?”
”Då och då spolar jag tillbaka med hjälp av det världsliga radband som kallas fjärrkontroll.”
”Att inbilla sig att man snabbutvecklas till en fullfjädrad individ genom att bli hög och ha sex är som att tro att man blir indian genom att sätta fjädrar i håret.”
”Hon ser kärleken som resultatet av ett rationellt val (typ www.iminsmak.com)...”
”Bara namnet finunderkläder är intressant. Vad skulle det annars vara? Fulunderkläder?”
”Toapapperets betydelse för människobaken särskiljer samhällsklasserna och skapar mycket djupare klyftor än månget yttre särdrag.”
” …varpå jag till min fasa sätter evighetstuggan i halsen och försöker hosta upp densamma med samma osvikliga elegans som en gorillahona.”
”Den helvetes pissmitran, fräser påven otåligt”
Kitty som detektiv - Klockmysteriet
Idag är första dagen på sommarlovet. Förlagsutbildning ligger på is och bara Konsum avbryter ledigheten. Som vanligt när jag inte har något skolarbete kommer läslusten över mig. Jag gick in i biblioteket och såg mig omkring. Vad ska jag läsa nu då? Det dyker ju ständigt upp böcker som läggs till på ”att läsa-listan”. Ögonen föll dock på Kittyhyllorna. Inte kan jag väl läsa dem igen? Som tjugosjuåring när det finns så mycket annat jag inte läst! Jodå, det kan jag visst. En nostalgitripp i soffan med mammas gamla nedklottrade originalutgåva. Första boken av hundratals. Den är från 1970. Sidornas kanter är gulnade och den luktar underbart. Jag sticker näsan mellan sidorna och får en plötslig déjà vu av gamla Cornershop, med mig kravlandes längs golvhyllorna, på jakt efter nästa Kittybok.
”Kitty Drew var en söt flicka på sexton år.” Så börjar en amerikans ungdomsbok från 1930. Edward Stratemeyer startade den kultförklarade deckarserien som sedan slog igenom världen över. I Sverige blev Nancy Drew Kitty. Den käcka överklassflickan med spänst i stegen som kör runder i sin blå roadster med fotbräda. Hon har näsa för mysterium och den kända advokaten till far finns med i bakgrunden för att stötta och ständigt beundra sin enda dotter. Hennes gyllene lockar och kvicka huvud vinner allas hjärtan och hon lyckas med allt. Hon är sexton år i första boken, sportig och gillar uppenbarligen att handla på köpcentrum. Hon är en skicklig bilförare, är medlem i flickklubbar och är omtyckt i skolan. ”Folk sade att hon hade ett sätt att ta livet allvarligt utan att därför ge intryck av att själv vara det ringaste betryckt.”
Så snart Kitty råkar på något mystiskt blir hennes intresse väckt och hon ger sig inte förrän hon löst gåtan. I det här fallet är det ett försvunnet testamente som fångar hennes intresse. Orättvisan över att en rik familj ärvt pengar som borde gått till alla andra släktingar, som råkar vara fattiga, är den unga detektivens största bekymmer. Samhällsklasserna är viktiga och man var fattig om man inte hade råd med nya klänningar eller tjänare. I butiken blir man hjälpt av personlig expedit och får senare klänningen hemskickad. Att Kitty skulle sätta på sig ett par byxor är föga troligt, trots hennes ”sportintresse”. Svarta människor är negrer som används till att sköta huset. Nu får jag kanske boken att verka otroligt fånig och pompös. Men så är det inte alls. Det är ju den gamla jargongen som ger serien dess charm! Att saker och ting är ”nedriga”, ”tarvliga” och ”bringar malliga skolkamrater ur fattning”, det är ju helt underbart! Jag säger bara: Lycka är att läsa en gammal Kittybok!
"Nej, villan är stängd. De har en neger, som ser efter den. Han heter Jeff Tucker." (s. 102)
