Kitty som detektiv - Klockmysteriet
Idag är första dagen på sommarlovet. Förlagsutbildning ligger på is och bara Konsum avbryter ledigheten. Som vanligt när jag inte har något skolarbete kommer läslusten över mig. Jag gick in i biblioteket och såg mig omkring. Vad ska jag läsa nu då? Det dyker ju ständigt upp böcker som läggs till på ”att läsa-listan”. Ögonen föll dock på Kittyhyllorna. Inte kan jag väl läsa dem igen? Som tjugosjuåring när det finns så mycket annat jag inte läst! Jodå, det kan jag visst. En nostalgitripp i soffan med mammas gamla nedklottrade originalutgåva. Första boken av hundratals. Den är från 1970. Sidornas kanter är gulnade och den luktar underbart. Jag sticker näsan mellan sidorna och får en plötslig déjà vu av gamla Cornershop, med mig kravlandes längs golvhyllorna, på jakt efter nästa Kittybok.
”Kitty Drew var en söt flicka på sexton år.” Så börjar en amerikans ungdomsbok från 1930. Edward Stratemeyer startade den kultförklarade deckarserien som sedan slog igenom världen över. I Sverige blev Nancy Drew Kitty. Den käcka överklassflickan med spänst i stegen som kör runder i sin blå roadster med fotbräda. Hon har näsa för mysterium och den kända advokaten till far finns med i bakgrunden för att stötta och ständigt beundra sin enda dotter. Hennes gyllene lockar och kvicka huvud vinner allas hjärtan och hon lyckas med allt. Hon är sexton år i första boken, sportig och gillar uppenbarligen att handla på köpcentrum. Hon är en skicklig bilförare, är medlem i flickklubbar och är omtyckt i skolan. ”Folk sade att hon hade ett sätt att ta livet allvarligt utan att därför ge intryck av att själv vara det ringaste betryckt.”
Så snart Kitty råkar på något mystiskt blir hennes intresse väckt och hon ger sig inte förrän hon löst gåtan. I det här fallet är det ett försvunnet testamente som fångar hennes intresse. Orättvisan över att en rik familj ärvt pengar som borde gått till alla andra släktingar, som råkar vara fattiga, är den unga detektivens största bekymmer. Samhällsklasserna är viktiga och man var fattig om man inte hade råd med nya klänningar eller tjänare. I butiken blir man hjälpt av personlig expedit och får senare klänningen hemskickad. Att Kitty skulle sätta på sig ett par byxor är föga troligt, trots hennes ”sportintresse”. Svarta människor är negrer som används till att sköta huset. Nu får jag kanske boken att verka otroligt fånig och pompös. Men så är det inte alls. Det är ju den gamla jargongen som ger serien dess charm! Att saker och ting är ”nedriga”, ”tarvliga” och ”bringar malliga skolkamrater ur fattning”, det är ju helt underbart! Jag säger bara: Lycka är att läsa en gammal Kittybok!
"Nej, villan är stängd. De har en neger, som ser efter den. Han heter Jeff Tucker." (s. 102)
